Amalia Bille

Porträtt av en stund Av Marit Kapla – Nu har du sol på huvudet. Ska vi flytta oss? undrar Amalia Bille. Vi sitter utanför hennes hus på Flatön i Bohuslän. När vi satte oss var det skugga, nu har solen krupit fram runt knuten. Amalia var sju år när hon flyttade till Flatön tillsammans med mamma, bonuspappa och småsyskon. – Det fanns inte så mycket kompisar på nära håll så jag umgicks med tanterna som bodde på gårdarna intill. När jag kom hem efter skolan gick jag till Alfrida, Alfhild, Helga Stefansson eller Helga i Väster. Jag fick fika och tittade på deras gamla bokmärken. Det var inte helt lätt för familjen att smälta in på Flatön. – Mamma var uppväxt i Örgryte och min pappa var sjöman från Syrien. Mamma och min nya pappa byggde hus med mulltoa och odlade ekologiska jordgubbar. De som bodde på Flatön var inte alls såna, de var lantbrukare, jobbade i vården eller på sillen i Ellös. När Amalia tog sin masterexamen i keramik på Högskolan för design och konsthantverk i Göteborg skrev hon texter om sina barndomsminnen som en del av examensarbetet. Det är korta prosastycken fyllda av färg och form. En röd glasbit, en mössa av rävpäls, farmors naglar svarta av björnbär. Texterna är som polaroidbilder, ögonblicksporträtt av intensivt upplevda stunder. Unika koncentrat som påminner om Amalias skulpturer. – De kommer från samma plats. Det är ett annat språk bara, säger hon.